» Elin Algotsson

Min förlossningsberättelse.

Allting började i torsdags kväll, den 9 oktober, dagen efter beräknad födelse. Jag var som många säkert förstått väldigt ledsen och bitter över att ha gått över tiden. Hade ju inte alls räknat med det. Men denna kvällen kände jag att något började hända. Jag började få mensvärk som kom och gick och förvärkar av en helt annan karaktär än förut. Jag fick andas igenom någon för det gjorde för ont. Alvedon och varmt bad hjälpte inte mera men de var ju så glesa så jag trodde inte detta var något tecken att det faktiskt var på G. Var för pessimistisk vid det här laget och hade ställt in mig på igångsättning 2 veckor efter BF ;).

Kvällen fick jag inte mycket sömn för jag hade så ont, men det var ju bara att försöka härda när jag testat både varmt bad och alvedon. Började inse att jag troligtvis var i latensfasen och kanske började öppna mig nu. På fredag eftermiddag den 10 oktober började jag få mer täta förvärkar som jag fick andas igenom och började då fatta att jag kanske borde klocka dem för det kanske var början på någonting. De kom och gick ganska oregelbundet men outhärdligt. Varade inte såpass länge att jag fattade att det var på gång riktigt men började känna paniken komma smygandes. Hur skulle detta fortskrida? Borde jag ringa förlossningen nu eller ska jag avvakta? Om detta bara är förvärkar hur ska jag klara de riktiga värkarna då?


Värkarna fortsatte att komma oregelbundet och jag blev mer och mer utmattad av att få andas igenom dem vaggades mot Christoffer eller gungandes på min pilatesboll.



Natten där mellan den 10:e och 11:e oktober (fredag - lördag) kände jag att jag inte stod ut mer. Det gjorde såå ont och jag grät och kände att jag absolut inte skulle få någon sömn den natten. Värkarna var tätare och varade längre. Ringde in till förlossningen och fick komma på en undersökning och ev. få en sovdos. Blev uppkopplad till CTG som inte visade något intensivt värkarbete. Jag var endast öppen 1 cm men fick bekräftat att jag var i latensfas. Dock kan ju latensfasen vara länge (vilket den också gjorde...) innan det är dags för förlossning. Barnmorskan gjorde en hinnsvepning för att pusha på det lite och sedan skickades jag hem med 2 st panocod och blev lite dåsig och fick vila en stund. Låg med min värmedyna mot magen och den underlättade något. Jag trodde att jag sov i flera timmar, men jag vaknade trots allt av värkarna jag hade och kved mig hela natten berättade Christoffer, så det var alltså inte mycket sammanhängande sömn den natten. Jag blödde och slemmade efter hinnsvepningen så jag tror att slemproppen lossnade ordentligt här. Den hade lossnat i bitar i några dagar tidigare.



Den 11:e oktober (lördagen) gick och jag hade samma intervall av värkar och fick stå ut under dagen. På kvällen vid halv 10 började jag dock ge upp och kände att jag behövde få något att sova på. Dels för min egen och för Christoffers skull. Han sov ju inte mycket heller när jag hade så ont och kunde helt enkelt inte slappna av när han såg att jag hade så ont. Nu mådde jag även så illa att jag inte klarade av att sova och var livrädd för att kräkas så jag hade ju inget i mig som gav energi. Jag tog ett varmt bad vid 22-tiden för att komma på andra tankar och få fräscha till mig något. Efter det bestämde jag att jag skulle ringa in igen för att få hjälp mot smärtan. Kände mig så hjälplös och panikslagen. Hur länge skulle detta pågå liksom? Värkarna var nu regelbundna men glesa och varade i ca 1-2 minuter. Smärtsamt!
 

Efter detta grät jag och bad Christoffer ringa in till förlossningen och förklara hur ynklig jag var och att jag verkligen behövde få hjälp. Vi fick grönt att åka in för en CTG-kurva, ytterligare undersökning och jag skulle ev. få något att sova på då dessa pinvärkar inte verkade leda någon vart mer än att jag just pinades. Kurvan visade just det vi klockat - regelbundna men inte täta värkar. Gjordes sedan en undersökning och var öppen 2-3 cm och tappen var mjuk. Gjorde ytterligare hinnsvepning för att skjutsa igång värkarbetet mera. Detta fick ännu mer av slemproppen att gå dagen efter. Hur stor är den där jäkla slemproppen undrar jag?! Fick beslutat att jag skulle få en sovdos denna natten med för att kunna få lite energi och slippa pinvärkarna. Denna sovdosen var dock mer effektiv då den krävde att jag skulle bli inlagd över natten. Fick 1 bricanyltablett som skulle slå ut pinvärkarna men inte stoppa värkarbetet, en morfinspruta och en insomningstablett.



Den 12:e oktober (söndagen). Sovdosen gjorde under, fick några timmars sömn men var verkligen inte utvilad när jag vaknade. Fick iallafall en liten paus och kände att jag var omhändertagen. Efter att vi ätit frukost och tagit det lugnt en stund så gjordes ytterligare en CTG-kurva och undersökning. Det blev samma status då med så vi skickades hem för att vila och vänta på tätare värkar. Tre värkar på 10 minuter var vad deras "magiska gräns" låg på, eller öppen 4 cm. Jag var öppen strax under det och hade värkar som var allt mellan var 5:e till var 10:e minut så det var ganska förtvivlande att känna att man var så nära men inte kunde göra något mer för att få det att gå framåt. Fick order om att gå en promenad för att ev. sätta igång det mer, så vi gick runt sjukhusområdet en bit samt åkte till donken och köpte lite mat. Fick dock bara i mig en milkshake för jag mådde så jäkla illa och promenaden gjorde ingen nytta...

 
Värkarna fortsatte att komma lika intensivt men inte tätare nu heller. Min kropp verkade inte riktigt vilja samarbeta för att få det framåt. Jag hade panik och kände att jag inte klarade av mycket mer. Blev inlagd ytterligare en natt med samma sovdos då de trodde på att min kropp skulle sätta igång allt själv bara jag vilade och hade lite tålamod. Var ju "så nära" nu men ändå så långt bort... 



Morgonen efter, måndagen den 13:e oktober, var mitt tålamod väldigt väldigt lågt. Skulle denna bebisen aldrig komma ut? Skulle jag behöva stå ut med denna smärtan och åka fram och tillbaka till förlossningen varje dag?Behöver jag vänta med att bli igångsatt tills när jag gått över tiden 2 veckor? De undersökte igen och statusen var densamma. Det stod still vid 3-4 cm öppen med en kant av tappen kvar och värkarna var samma intensitet och täthet. Jag svimmade nästan av pga. smärtan och uppgivenheten. Vi ringde på klockan för att få veta vad som skulle hända, men de var och utförde akutsnitt så det dröjde innan vi fick hjälp. Jag låg och tänkte hela tiden på hur skulle jag orka en förlossning om jag redan var så slut. Ställde mig in mer och mer på att det skulle få sluta med kejsarsnitt flera dagar framåt för att min ork inte skulle räcka till när det väl var dags. Hade ju hört om så många som kämpat i flera timmar som till slut fått "ge upp" och ta till akut kejsarsnitt. Jättebra såklart att det finns den utvägen, men det var inte så jag hade föreställt mig min förlossning så jag kände mig väldigt ledsen över att de verkligen ville att jag skulle utnyttja all min energi för att kroppen skulle sköta det på egen hand istället för att bara köra på för att hjälpa mig medan jag ändå hade ork och var någorlunda positiv.
 
Nu ville de återigen skicka hem mig för att vila hemma men jag vägrade rent ut sagt åka fram och tillbaka ännu en gång. Blev fly förbannad och ledsen och sa att jag ville vara inlagd tills det var dags för jag vägrade åka hem. Dock ansåg de inte att jag behövde ett vårdrum för att "vila upp mig" så de ordnade en plats på patienthotellet där vi fick vila, kolla film och jag duschade varmt sittandes på en duschpall. Dock var det inget bra tryck i duschen där och det var knappt värt att kalla det varmdusch. Men jag satt där iallafall och fortsatte att kämpa mig igenom värkarna - för de hade ju fortsatt komma ungefär lika tätt och regelbundet som innan. Men de kom faktiskt något tätare nu märkte jag. Dock inte tillräckligt tätt nu heller så var ju otroligt arg och besviken på att det aldrig kom igång riktigt. Lade mig i sängen med min värmedyna och kollade på film men fick ingen ro eller vila för jag hade så jäkla ont. Fick hänga på Christoffer och profylaxandas genom varje värk. Han var guldvärd just då och fick mig verkligen att orka och inte ge upp. Efter ett antal timmar grät jag helt hysteriskt och sa till Christoffer att de är sjuka i huvudet som inte hjälper mig. Varför kan de inte ta hål på hinnorna eller sätta till värkstimulerande dropp för? Varför skulle jag bara lida i flera timmar för att vänta på att det ska sättas igång av sig självt? Min kropp verkar ju liksom inte fatta grejen och jag är ju tillräckligt öppen för att bli inskriven efter vad man hört alla säga...

Vi kom överrens om att be de kolla status en sista gång annars skulle vi vända oss till en annan förlossning som är villig att hjälpa oss på traven. Christoffer ringde till slut ner till förlossningen och sa att jag inte stod ut mera och vägrar att vänta ut det mera utan att få något som hjälper till på traven. De gav med sig till slut och jag fick en undersökning. Jag var så jäkla arg och inställd på att åka till förlossningen i Varberg nu för jag vägrade att stå ut mera med pinvärkar och ingen sömn. Det blev både dyrt och var deprimerande att vara inlagd och bara vänta.

Runt 19-tiden åkte vi med hissen ner mot förlossningen för att få den där undersökningen gjord utan söttre förhoppningar. Jag var ju inställd på att åka till Varbergs förlossning nu ändå. Statusen efter undersökningen nu var att jag var öppen 5 cm och tappen var utplånad, hinnorna buktade ut och hon kände bebisens huvud. Så det hade gått framåt, men otroligt lite. Nu var det dock ingen tvekan om saken... Vi skulle inte bli hemskickade mera - utan nu fick vi ett förlossningsrum och de skulle göra allt i sin makt för att hjälpa denna bebisen ut! Jag fick glädjetårar och började känna lite smått panik. Christoffer vågade dock inte ta något för givet ännu trots att vi var inskrivna och hade fått ett förlossningsrum. Han trodde ännu på att det inte alls var dags för bebis idag. De diskuterade smärtstillande med mig och eventuella igångsättningsmetoder. Jag sade att jag litade på dem och att vi skulle ta det som det kom under kvällen. Vi kom överrens om att jag skulle börja med att testa lavemang. Dels för att jag inte hade varit på toa på flera dagar och för att det kunde hjälpa värkarna på traven. Detta gjordes kl 19:35. Det var obehagligt men ändå skönt att få rensat tarmen haha! Det hade dock ingen effekt alls på värkarna. De kom fortfarande med sina långdragna mellanrum och varade i ca 1-2 minuter. Fick order om att vara uppe och gå för att se om värkarna tilltog, så jag fick ett gåbord att gå runt med i korridorerna i ca 20-30 minuter. Dock kände jag inte att något hände, så fick lägga mig ner och vila istället. Nu fick jag alltså ha en ctg-kurva igång som satt på under hela förlossningen för att ha koll på hur bebisen mådde och hur mina sammandragningar tilltog.
 
 

Så trött och svullen efter få timmars sömn och massa gråt.

Den barnmorska som hade hand om mig nu i början av min förlossning var helt underbar. Ann-Sofie hette hon. Hon hade haft hand om mig vid sovdoserna så jag kände mig trygg med henne och Christoffer gillade henne också. Hon var dock inte den som förlöste mig men hon gjorde att jag fick en bra start på själva förlossningen när de väl skrev in mig :).

Vid klockan 22 var det personalbyte och de bad mig fortsätta vila en stund till. Klockan 23:45 gjordes en undersökning för att se om något hänt med tappens status, men icke. Fortfarande 5 cm öppen med buktande hinnor. Sa att jag gärna ville få bada men de ville inte låta mig bada nu för det kunde slå ut de svaga värkarna jag hade. Nu beslöts det dock något som skulle få allt att gå framåt. Att de skulle ta hål på hinnorna för att få något att hända. Det var en sjukt konstig känsla. Jag förstod ju att fostervatten inte är kallt, men det kändes som att de hällde en hel kanna med kaffe mellan benen på mig haha. De tog loss ctg som visade bebis kurva då de istället satt en elektrod i hennes huvud för att ha koll på hennes måendestatus. Fick sedan på mig de välkända nättrosorna och "blöja". Kände mig sjukt glamorös ;). 

Efter en stund började jag fråga efter smärtstillande. Nämnde att jag ville ha epidural men de ville vänta med det till ett senare skede just för att jag skulle få så stor nytta av den som möjligt. De frågade om jag ville testa lustgasen vilket jag var positiv till. Tog några gånger innan den hade effekt och då blev jag riktigt fnissig och dåsig. Lustgasen hjälpte mig verkligen att fokusera på andningen för att klara av de intensivaste värkarna och den var min bästa vän under många stunder av förlossningen. Nu hade även måndagen blivit tisdag.

Värkarna blev inte mycket tätare nu heller trots att de tagit hål på hinnorna så de tillsatte värkstimulerande dropp klockan 01:46. Det verkade sätta fart på det hela.

Klockan 02:40 börjar de förbereda för att jag ska få EDA då jag sa att jag ville ha något för att få en paus i värkarna då det ändå framskred långsamt och behövde få vila lite. Dock dröjde det till 04:11 innan narkosläkaren kom och satte den. Hon hade stora svårigheter att kunna sätta EDA då de fann misstanke om skolios (snedrygg) så hon stack nästan 10 gånger innan hon frågade om mitt godkännande att istället sätta en spinal. Det är en annan variant av ryggbedövning som bara varar i ca 4 timmar. Jag gick med på det och fortsatte sitta hukad med lustgasen och andas mig igenom stickandet. Livrädd att bli förlamad eller bli felstucken. Christoffer och barnmorskorna/sköterskorna berömde mitt lugn hela tiden men jag fokuserade enbart på att andas för att inte råka röra mig så att spinalen hamnade fel. Den hade till slut god effekt på värkarna och jag lyckades därefter få vila några timmar till tonerna av Ringaren i Notre Dame som Christoffer kollade på på laptopen :). 

 
Kl 05:53 visar det sig att bebis är stressad och hjärtljuden är uppe på över 190. De stänger då av det värkstimulerande droppet och tar tempen på mig. Tempen är normal och visar 37,3 men de väntar med att starta droppet igen tills bebis har lugnat ner sig. De startar droppet på nytt kl 06:17.

Vid 7 på morgonen var det ytterligare ett personalbyte. Barnmorskan som nu hälsar på mig heter Sandra och jobbar sin andra dag efter sin mammaledighet med backup av barnmorskan Maria. Hon är en ung tjej som är sprudlande glad och brinner otroligt för sitt jobb vilket gjorde mig riktigt peppad och trygg att hon skulle ha hand om sluttampen av min förlossning. De gör en ny undersökning och jag är nu öppen 9 cm med en liten kant framtill. Barnmorskan försöker "hjälpa till" att få undan kanten och föreslår sedan att jag ska upp och gå och även sitta på pilatesboll för att få bort den sista biten så jag blir helt öppen. Sitter en stund på bollen och andas igenom täta värkar med lustgasen. Christoffer håller koll på CTG-kurvan och förvarnar så jag hinner ta till lustgasen innan värkarna hinner komma med full kraft och det hjälpte mig otroligt mycket och jag tror han gillade att få känna sig lite delaktig.

Kl 10 börjar jag känna ett enormt tryck nedåt. Inte sådär att det trycker på litegrann utan jag känner mig som man så fint säger "akut bajsnödig". Barnmorskan undersöker igen och jag är fullt öppen. Jag får lov att trycka på när kroppen säger åt mig och hon lovar mig att hjälpa till med varma handdukar och olja och direktiv för att jag ska brista så lite som möjligt. Jag får testa att krysta hängandes mot sängkanten på knä, det gav inte mycket effekt men det var en bra början. Bytte sedan till gynställning och det funkade bättre när jag var så jäkla slut som jag var. Barnmorskan Maria hämtade ett lakan som jag fick använda för att ha dragkamp under krystvärkarna. Det var otroligt svårt att få till tekniken att enbart dra med armarna och inte lyfta på ryggen och rumpan. Fick även prova med handtagen i sängen och trycka ner hakan i bröstet. Christoffer stod jämte mig och pushade på och berömde mig, vilket såklart bidrog till min kämparglöd trots att orken var obefintlig. Bebis åkte upp och ner med huvudet hela tiden och det kändes som att jag krystade förgäves. De häjde droppet ytterligare för att krystvärkarna skulle bli mer effektiva Efter en stund var huvudet halvt ute och de nämnde att det var "massa hår" och bad mig ta ner handen för att känna. Var lite skeptisk först men tänkte att jag skulle ångra ifall jag lät bli. Jag kände något slemmigt och varmt och hårigt och det gav mig en extra push att få känna det. Snart var hon ju ute! Christoffer servar mig med vatten i ett glas med sugrör och de baddar min panna med kallt vatten. Galet skönt! Jag fortsätter krysta och det går knappt framåt så till slut säger de att de ska hjälpa till genom att trycka på magen under värken medan jag trycker på med min kropps alla krafter. Kändes läskigt och gjorde sjukt ont men det hjälpte verkligen till. När huvudet var ute satt axlarna fast och jag grät och skrek av smärta. Det gjorde så galet ont. Men där var vi tvungna att vänta på nästa krystvärk innan de kunde hjälpa till att dra och trycka ut henne. Jag fick sådan beröm att jag hela tiden behöll mitt lugn och orkade trots alla timmars vakenhet och smärta. Jag bad aldrig om snitt eller visade tecken på att vilja ge upp utan jag gav mig bara fan på att jag skulle klara det.

 

Kl 11:12 den 14 oktober 2014 tittade våran dotter äntligen ut och jag fick upp henne på magen. Navelsträngen var lite kort så hon kom inte ända upp till bröstet. Jag grät och Christoffer grät bara av att titta på varandra och på henne. Det var så sjukt mäktigt och omtumlande. Efter all den smärta och alla dessa timmar jag nästan bett om att få dö hade vi äntligen fått våran belöning. Nellie med sina 4060g och 52 cm låg nu under en varm handduk mot min kropp och tittade på oss. Svullen med konigt huvud efter att ha suttit fast så länge, men det finaste jag någonsin sett. Hon bajsade direkt när hon kom ut och Christoffer fick klippa navelsträngen när den slutat pulsera. Sedan fick jag krysta ut moderkakan och de visade upp den för oss. Fascinerande! Min barnmorska Sandra var så extas över att hon hade lite hår så hon kände sig tvungen att knyta en rosett i hennes små fjun på huvudet haha. 

Jag vet inte hur många gånger jag kräktes under förlossningen för jag mådde så illa och var så yr. Helt sjukt att jag ens hade något kvar att spy upp till slut haha.





 
Christoffer fick äran att ta på första blöjan och första kläderna. Blev så varm i hela kroppen och ville bara gråta över hur lycklig det gjorde mig att se killen jag älskar av hela mitt hjärta ta hand om våran dotter. Gråter bara nu av att skriva detta för det är så stort. Det jobbigaste, vidrigaste och absolut BÄSTA jag vart med om någonsin.

Idag fick vi åka hem!

Daily life, Nellie, förlossning Permalink0
Kändes fantastiskt skönt att komma hem och börja livet som en familj äntligen. Vi har känt oss så låsta när vi varit inlagda men det har ju varit av en anledning som vi varit på sjukhus så många dagar. Det började ju med Tt jag var inlagd för sovdoserna jag fick för att kunna hantera förvärkarna. Sedan efter förlossningen fick  jag komplikationer utav spinalbedövningen som de lade på mig under förlossningen. Den gav mig extrema migrän- och yrselattacker. Jag var så himla svag! Christoffer fick hjälpa mig med allt och var min personliga assistent under de dagar vi var inlagda.
 
Jag var ju mörbultad som det var efter en sjukt långdragen latensfas av värkar som inte gav effekt förrän de pushade på kroppen med värkstimulerande dropp osv. (Återkommer till detta i förlossningsberättelsen sedan). När förlossningen var över så var jag så himla blek och yr och kände som ett tryck runt hela huvudet. Jag bara kräktes, orkade knappt inte ens gå och klarade inte att äta eller sova. Ni kan ju tänka er hur lillan var trött dagarna efter då som sög och sög på brösten men fick bara ynka droppar med mat för jag var så uttorkad och utmattad. Brösten gjorde så fruktansvärt ont just då så fick bara ångest. Hon sjönk i vikt och fick lite lågt blodsocker som var på gränsen för vad de "får" ha. Till slut vi fick hjälp med att tilläggsmata med både ersättning i en kopp och sedan fick vi prova att sondmata med en slang på fingret för att koppmatningen var alldeles för bökig och frustrerande att få till när hon var galet hungrig och bara vevade runt. Det funkade mycket bättre och en nöjd bebis ger en nöjd mamma! Kände sådan förtvivlan som inte kunde ge mitt barn mat och när jag fick se henne galet nöjd efter första målet med ersättning blev jag så ledsen inombords som inte fått hjälp tidigare. Men jag visste ju inte att hon knappt fått i sig något alls ust då. Nu när vi är hemma efter 3 dagar är det en helt annan historia. Mjölken rann till med bravur när jag fick slappna av och mysa här hemma och Nellie kan äta sig nöjd från mig men vi har ändå ersättning redo för att kunna kombinera :). Var så nära på att ge upp amningen pga. pressen jag kände på sjukhuset för jag ville ju så gärna amma men det gick inte i den miljön och med det måendet jag hade. Jag är glad att jag ändå fortsatt att ge det en chans till att kämpa med att få igång det här hemma nu när jag mår bättre :). 
 
Vi fick första besöken idag av min syster samt Christoffers föräldrar. Det var så himla fint att se stoltheten i deras ögon och skönt att orka vara utanför hotellrummet! Men det finaste jag vet är när Christoffer pratar med vår dotter om att hon är den finaste som finns och att vi har bakat henne bra, hihi. Då smälter jag lite extra och mina känslor för honom bubblar upp till max :). Han är sååå fantastiskt i allt detta, ni anar inte! Världens bästa sambo och pappa verkligen ♡.
 
Nu ikväll första natten hemma har vi inte gjort så mycket mer än att landa och slappna av. Njöt när jag la mig ner i vår säng. Den har aldrig varit såhär skön som den är nu! Katterna var så skeptiska när de fick se Nellie för första gången. Himla lustigt att se de nästan flyga fram och nosa på henne för att sedan fly så fort hon lät lite ;). Imorgon (eller ja idag) måste vi handla frukost. Ekar nästan tomt i kylen då mjölken, brödet och allting sådant har gått ut under de dagarna vi vart borta. Vi ville ju bara snabbt hem så vi tänkte ju inte på att köpa med det. Frustrerande när jag var så hungrig och sugen på nattmacka (...man blir ju döhungrig av att amma!).
 



 
 
 

141014 kl 11:12 kom hon äntligen ut.

Daily life, Graviditeten med Nellie, Nellie, förlossning Permalink2
Våran Nellie Linnea Viola Algotsson. Helt perfekt ♡. Rund och go "liten" tjej på stadiga 52 cm och 4060g tung ;). Inte konstigt mamma fick kämpa med att få ut dig!
 
4 dagar med intensivt smärtsamma och energikrävande (men alltför glesa...) förvärkar som varken alvedon eller varma bad bet minsta lilla på. Flera långa timmar med värkstimulerande dropp fick jag utstå. 3 hinnsvepningar gjordes samtidigt som de undersökte livmodertappens status. Sisådär mindre än 7 timmar total sömn under dessa dagar. Inskrivna i förlossningsrum strax innan 19 den 13:e oktober och kl 11:12 nästa dag var hon ute. Många timmars hårt arbetande kropp och detta är något som känns ENORMT i hela kroppen. En förlossningsberättelse kommer dyka upp när jag landat lite hemma och får tid att skriva allt :).
 
Är så stolt över att jag stod på mig och vägrade ge upp och åka hem och vänta. Min envishet var minst sagt med mig dessa dagar! Och Nellies också... mina gener visar sig starkt i denna flickan. Inte hade hon bråttom ut till världen, men hon fick ge med sig 6 dagar efter beräknat datum ;).
 
Vi njuter och myser på BB-hotellet ännu och hoppas på att få samla familjen hemma i vår kära lägenhet senare idag. Känns ännu overkligt, men helt underbart! 
 
 
 
 
 
Jag är så kär ♡
Till top