» Elin Algotsson

Förlossningsberättelse med Zackarias.

För att få lite inblick bör man nog ha lite förståelse och vara medveten att jag inför förlossningen med Zackarias varit stundom livrädd, panikslagen och förtvivlad då vården inte riktigt kändes som att de höll vad jag blivit lovad. Jag hade gått på aurorasamtal under graviditeten då jag utvecklat en förlossningsrädsla efter Nellies förlossning. Vi kom fram till ett gemensamt beslut om att min barnmorska på mvc skulle börja med undersökningar av livmodertappen för att avgöra livmodertappens status fr.om. första besöket efter vecka 38 som räknas som fullgången graviditet. Blev lovad en igångsättning vid tillräckligt moget status på cervix (livmodertappen) för att kunna ta hål på hinnorna för att min förlossning skulle kännas trygg och under kontroll för mig. Möttes på mitten gällande planerad igångsättning då alltså då det fick hänga lite halvt på min kropp och hur vida den mognat inför kommande förlossning.

Som omföderska kan man ju gå med lite öppen livmodertapp större del av graviditeten vilket jag visade mig göra i många veckor utan att det påverkar någonting alls. Men för att status skulle vara grön för amniotomi skulle livmodertappen vara öppen ca 2 cm, huvudet ligga lågt och tappen förkortats näst intill helt. Vid första undersökningen var jag öppen 2 cm, tappen förkortad men huvudet låg ganska högt. Hade de satt igång mig här hade risken för att navelsträngen hamnar dumt runt halsen eller ovanför huvudet varit alldeles för stor så jag fick snällt hem och vänta och hoppas på bättre läge till nästa gång.

Sagt och gjort. Nästa besök var jag lite lite mer öppen med ganska mjuka kanter och livmodertappen var ungefär samma längd men huvudet mycket lägre så hon ringde förlossningen för att de skulle göra en undersökning där uppe och avgöra om det var amniotomiläge och gick ta hål på hinnorna för igångsättning och jag sken upp som en sol av förhoppning, men blev ganska snabbt besviken igen då de över telefon tyckte att "Näe det är ingen idé att ens undersöka henne". Blev så ledsen att inte ens kunna få en undersökning för att få bekräftat ungefär hur mycket som var kvar, Vad man kunde göra för att få det att gå framåt mer osv. Men det var bara hem och vänta igen på nästa inbokade besök för att avgöra status.
 
Detta var på tisdagen den 12/4 innan Zackarias föddes och nästa besök var en hel vecka senare, på BF. Men efter att jag blev så besviken och börjat gråta när mina förhoppningar krossades så så fick jag inbokat ett extra besök för undersökning på fredagen 15/4. Efter hennes undersökning på mvc på tisdagen så började jag nu få tillbaka mina förvärkar som kommit och gått ett litet tag. Hade mensvärk som vägrade släppa och fick knappt någon vila alls. Alvedon hjälpte i princip ingenting och då och då kom en värk som höll i sig som jag fick andas igenom men inget som gick klocka på något vis.
 
Dagen efter (onsdagen 13/4) var jag helt slut efter en vidrig natt utan sömn där jag legat med vetekudde och värmedyna på magen och ryggen. Var helt förstörd och kände att nu börjar Nellies historia upprepa sig. Förvarnade Christoffer om att jag förmodligen skulle vilja åka in på en bedömning uppe på förlossningen då jag inte skulle orka en sådan natt till. Sagt och gjort så bokades en tid för undersökning uppe på förlossningen där vi fick köra en ctg-kurva så vi såg att bebisen mådde bra och kollade om jag hade sammandragningar. Zackarias mådde toppen och kurvan såg fin ut men visade inga värkar att reagera på. Hon som tagit emot oss förstod min förtvivlan när jag berättade läget om hur natten varit och att jag var aurorapatient och omföderska så vi fick vänta på en läkare som skulle undersöka status på livmodertappen och bedöma hur vi skulle göra. Några minuter senare kom en läkare in som jag knappt kunde kommunicera med som undersökte mig men statusen var hyfsat detsamma som sist men numera öppen 3 cm. Hon bad om mitt godkännande att få "massera och reta tappen" som hon kallade det. Alltså utföra en hinnsvepning. Det fick hon gärna göra för min del om det ledde detta framåt. Jag säger bara AJJJ!!! det var sjukt smärtsamt och jag ville gråta när hon gjorde det. Fick sen order om att åka hem och vila då hon inte tyckte det var dags för igångsättning riktigt än och så skrev hon ut citodon till mig så att jag skulle kunna sova lite bättre. Blev givetvis besviken att det inte gick kommunicera med läkaren då jag hade gjort mig redo att sätta ner foten och begära en annan variant av igångsättning eftersom min kropp inte tycktes svara och mogna i rätt takt och började pina mig på samma vis som med Nellie. Men vi åkte hem med citodon iallafall och hoppades på lite bättre natt iallafall.
 
Jag lyckades sova lite bättre med citodonet en natt iallafall (natten mellan onsdag och torsdag) så var inte lika förtvivlad längre. Men natten till fredag hjälpte citodonet knappt alls och jag sov inte ens en timme den natten och jag hade besök hos barnmorskan kl 10 på morgonen. 

Höll alla tummar jag kunde att mina vidriga förvärkar haft någon effekt och laddade mig mentalt inför undersökningen med positiva tankar. Min barnmorska undersökte mig och jag var återigen öppen strax över 3 cm och tappen var mjukare och något mer förkortad och bebis var numera helt fixerad vilket han inte varit tidigare - men det var ändå inte tillräckligt för att de skulle kalla det amniotomiläge tydligen så det blev inget samtal till förlossningen denna gång. Hon utförde ännu en hinnsvepning och sa att det förmodligen kommer igång av sig själv när jag minst anar det och att vi säkert inte ses på tisdag som nästa besök var. Jag blev jättefrustrerad och kände att detta påminde alldeles för mycket om latensfasen med Nellie vilket jag blivit utlovad att man skulle undvika till varje pris.
 
Smärtsam och långdragen latensfas var ju det som traumatiserat mig och gett mig rädsla att inte orka föda igen. Men så jag åkte hem och gav det en sista chans för kroppen att hoppa igång av sig själv. Hade inget hänt till på lördag så skulle vi åka in och kriga för att få igenom vår rätt i förlossningskontraktet om en igångsättning. Ville givetvis i första hand att det skulle starta spontant av sig själv men inte till priset av att jag skulle vara helt slutkörd.


Efter min förlossning med Nellie som de lät dra ut på tiden på tok för länge enbart för att jag förmodligen sågs som en oerfaren förstföderska så hade jag utvecklat en förlossningsrädsla som jag inte alls haft innan hon kom till världen. Då var jag otroligt taggad och nyfiken på att få genomgå en förlossning och föda barn, men upplevelsen blev inte alls som jag hoppats eller tänkt mig även om slutresultatet givetvis blev såpass fantastiskt att jag där och då accepterade att ha blivit behandlad som jag blev. Men till denna graviditeten med lillebror Zackarias kände jag bara att "Näe, blir det ens i närheten av likadant kommer jag bli otroligt besviken och ännu mer traumatiserad av att inte bli lyssnad på eller bemött som man förtjänar när det handlar om en sådan stor grej i livet!" Vi blev ju skickade fram och tillbaka för att värkarna var inte tillräckligt regelbundna, inte tillräckligt starka eller effektiva, Jag gick med pinvärkar från eftermiddagen/kvällen på BF till förmiddagen BF+6 då hon äntligen tittade ut. Åkte in för sovdos efter sovdos och min ork och kraft blev lägre och lägre och nästan obefintlig. Ifrågasatte stort varför de inte kunde hjälpa mig på traven men de hade såna förhoppningar att det snart skulle dra igång av sig självt att de lät det fortgå. Förmodligen hade de även en hel del att göra på förlossningen också. Men tycker ändå inte att det ursäktar allting.
 
Jag hamnade ju aldrig i det där skedet utefter deras mall med 3 värkar på 10 minuter osv osv, men jag pinades ju med smärta som körde slut på mig och fick mig att tappa hoppet och tilliten om vården på säs borås där vi skulle föda. Det var såpass kraftansträngande när jag inte sovit mer än max någon timme per natt i nästan en veckas tid att jag till slut näst intill inte ens klarade att föda. Det var i princip 2 krystvärkar ifrån att det blev tvunget att akutsnitta mig om de inte hade lyckats trycka ut Nellie med yttre pressur på slutet efter att jag haft krystvärkar i nästan 2 timmar (!).
 
Fredagskvällen var kass och jag gick där med min konstanta mensvärk och duschade varmt flera gånger för att lindra smärtan och grät för att jag tappade tron på att min kropp skulle förstå vad den gjorde och plågade mig massor i onödan istället för att lägga krut på "the real deal". Kände att pressen på min kropp och detta med att livmodertappens status skulle vara helt utplånat osv osv innan de ens ville röra i mig med tång blev alldeles för stor för att jag skulle känna mig bekväm och trygg att vänta med en igångsättning till EVENTUELLT nästa vecka och alltså fortsätta gå med dessa smärtor och köras slut på energi som behövs inför en förlossning i flera dagar till. Jag ringde förlossningen och var förtvivlad och grät och bad om hjälp men kvinnan i telefon var den vidrigaste människa jag pratat med någonsin. Hon hånade mig i princip och tyckte att jag valt själv att skaffa barn och det är så det är för man kan inte styra dem när de kommer och inte. De vill inte sätta igång mig alls utan jag får snällt vänta på att naturen har sin gång. "Ni får köra på en färdknäpp så ska du se att du blir lite gladare och det drar igång med alla hormoner som frisätts" var en kommentar jag fick fast citerat något finare än hon sa den i telefonen. Blev rosenrasande av det bemötandet och att hon inte ens kunde erbjuda mig att komma in på en undersökning eller någonting. Så oproffesionellt bemötande att jag tappade lusten helt att föda i Borås. La mig och försökte sova och var skitsur och ledsen den natten och satte som deal med Christoffer att jag ringer in till förlossningen nästa dag om inget mer händer och jag inte står ut mer då värkarna inte släppt och jag fortsatt ha värkar som kom och gick under dagen.
 
Jag fortsatte gå runt med smärtor även på lördagen och blev mer och mer förtvivlad och panikslagen över igenkänningsfaktorn över hur historien upprepade sig. Det började bli mer och mer likt Nellies förlossning vilket jag absolut inte ville! Ringde in vid 18-tiden på kvällen till förlossningen och förklarade läget och att jag nu inte orkar mer om de inte gör någonting. Blev erbjuden en sovdos och en undersökning vilket jag såklart inte var så glad i eftersom det var ytterligare en faktor som påminde om Nellies förlossning men hon förklarade att jag behövde vilan om jag skulle orka föda efter att ha haft ont och inte sovit ordentligt på flera dagar och att de inte drar igång någon igångsättning under natten ändå så jag gick med på att åka in för detta. Vi sa hejdå och godnatt till Nellie och körde henne till hennes farmor och farfar med packade övernattningsväskor vid kl 7 på kvällen och åkte in till förlossningen vid 8. Där fick jag ett övernattningsrum och fick börja med att sitta med ctg-kurva som visade en del sammandragningar så de förstod att jag hade det jobbigt. Fick sen en undersökning av en barnmorska som vi hade gillat som vi hade när vi skrevs in på förlossningen med Nellie. Hon körde på ännu en hinnsvepning och höll tummarna att den skulle ha effekt för mig (vilket ingen av de andra verkade ha haft hittills direkt så jag tappade tron på det där med hinnsvepning). Den gjorde ont och jag började blöda en hel del så hon måste ha tagit i på rätt ställen iallafall. Fick sedan min sovdos efter att ha ätit kvällsfika och lyckades sova ett par timmar på den dosen men vaknade av en del värkar så Christoffer vaknade till han också.


 
På morgonen på söndagen den 17/4 så blev jag undersökt igen och lite hade hänt men återigen ville tappen inte förkortas helt ännu. De ville ha den helt utplånad för att en igångsättning skulle vara så effektiv som möjligt. De satte en ctg-kurva igen och nu hade jag börjat få lite värkar med ca 10 minuters mellanrum. Jag skulle få träffa en läkare när han gått sin rond som skulle få bedöma hur vi skulle ta oss vidare nu så vi låg kvar på vårt rum och väntade på läkaren och kollade tv och Christoffer kollade Game of Thrones på surfplattan. Till slut kom läkaren och han började göra en undersökning som inte visade jättestor förändring men han gjorde en hinnsvepning han också (aj min stackars livmodertapp måste va traumatiserad).
 
Sedan skulle han diskutera med min barnmorska om igångsättning och återkomma. Han kom tillbaka efter ett par minuter och gav mig erbjudande om att få testa 2 doser hormongel för att få den sista biten av tappen att utplånas och hjälpa kroppen lite på traven. Han sa dock även att "om dessa två doser inte har någon effekt kan vi tyvärr inte göra mycket mer idag och då får ni åka hem och vänta". Jag godtog att de iallafall var villiga att försöka och var glad att de äntligen lyssnade och ville ge kroppen en liten push med annat än smärtsamma hinnsvepningar.
 
Vi fick in två brickor lunch och skulle ringa på klockan när vi ätit upp och jag varit på toaletten så att de kunde sätta gelen sedan. En barnmorska kom in och satte gelen och en ctg-kurva för att se hur bebis reagerade och att allt såg bra ut samtidigt. Fick då ligga still i ca en timme med gelen och jag kände att fler värkar kom smygande. När gelen vart i en stund kom min aurorabarnmorska in och hälsade på mig och jag blev minst sagt förvånad. Det var alltså henne läkaren menat med att han diskuterat med "min barnmorska". Hon undersökte mig och lät väldigt positiv. Gelen hade haft väldigt god effekt precis som de hoppats på och nu var tappen i princip utplånad och jag var öppen 5 cm och jag hade nu börjat få andas igenom värkar med ca 5-7 minuters mellanrum. De bad mig gå upp och promenera för att få fart på detta nu då vi förmodligen skulle få ett förlossningsrum om det fortsatte gå framåt på detta viset och det tog vi till oss.
 
Tog en promenad runt sjukhuset strax efter 16-tiden men fick stanna väldigt ofta och hänga på Christoffers axel och vagga med höfterna och andas mig igenom värkarna och vi började klocka de lite på skoj då jag kände att de tätnade och vi knappt kom framåt på vår lilla promenad. 2-3 minuter emellan var dem och varade ca 1 minut. Nu drog detta igång med rasslande fart och vi blev minst sagt förvånade. När vi kom tillbaka undersöktes jag med täta värkar. Öppen 6 cm och mjuka kanter och då skickades vi vidare med våra saker till ett förlossningsrum så jag skulle få komma till min forna bästa vän lustgasen. Nu var klockan strax efter 17 på eftermiddagen.

 
Wow! Från att ha börjat morgonen förtvivlad till att helt plötsligt få status att "nu åker ni inte hem utan ert barn". Inne på rummet fick jag ta av mig alla kläder och ta på mig en sjukhusskjorta. De tog hål på hinnorna kl 17:25 och satte en elektrod på bebis huvud för att kunna hålla koll på honom. Jag andades mig igenom värkar med lustgasen och fick val att ta bäckenbottenbedövning eller spinal om jag kände att lustgasen inte var tillräcklig. Jag kräktes massor nu då det tryckte massor under värkarna och gjorde väldigt ont och jag tappade fokus på andningen så jag ringde på klockan och bad om att få testa bäckenbottenbedövningen för att paniken inte skulle ta över och jag skulle komma tillbaka i fokus. Den gjorde väldigt ont att sätta men hade god effekt mot smärtan. Nackdelen med att ta till såna här smärtstillanden är dock att kroppen gärna sätter sig i viloläge och stannar av värkarna. Det hände även mig så de tillsatte värkstimulerande dropp på lägsta dosen för att det skulle komma igång igen.
 
När det hoppade igång igen undersöktes jag. Klockan 19 är jag öppen 7 cm och bebis har sjunkt ner fint. "Eftersom du är omföderska kan det nu komma att gå fort så du är medveten om det, så om du känner att värkarna ändrar karaktär och det börjar trycka på så ringer du på klockan" sa min barnmorska innan hon återigen lämnade oss för att uppdatera journalen. en kort stund senare känner jag igen känslan av att vilja bokstavligt talat skita ner sig. Säger till Christoffer att det nog börjat trycka på nu men jag ska avvakta till nästa värk och känna efter. Jodå, detta är krystvärkar och det trycker på för kung och fosterland och går inte stå emot så Christoffer ringer på klockan. Klockan var här 19:25.  Hon undersöker mig snabbt och konstaterar att jag nu är fullt öppen och ber mig välja position jag skulle vilja föda i och säger att jag får trycka på i nästa värk. Jag ställer mig mot sängkanten då jag hört gott om denna position för tyngdlagen hjälper ju till kroppen, men jag hade inte haft kraft nog att stå såhär förra förlossningen. Tar två krystvärkar i denna ställning men känner att det inte är helt hundra för mig ändå så lägger mig i gynställning igen och fortsätter med att hålla i handtagen på sidan av sängen och ta spjärn mot undersköterskan som står vid Karins sida (min aurorabarnmorska). Jag får i en värkpaus känna på huvudet och känner lite hår och får pepp att trycka på för att äntligen få möta vår efterlängtade son.
 
Mitt i en krystvärk börjar Zackarias att rotera och hamnar till slut rätt med huvudet och nästa värk är huvudet ute och jag får lov att bara andas andas andas och absolut inte trycka på. Denna smärtan innan axlarna och kroppen är förbi i väntan på nästa värk är vidrig för er som inte upplevt det... Men sedan i nästa värk kl 19:39 är han ute och jag får upp en fullt kladdig och blodig unge på bröstet och sedan en torr handduk. Börjar gråta direkt och kollar på Christoffer och fattar knappt vad som hänt. Från att vi kom in i förlossningsrummet gick allt så himla fort kändes det som för timmarna bara swishar förbi därinne när man känner hur nära slutet man är. Det var så fantastiskt och nu var våran lilla bebis äntligen ute. Jag brast ingenting alls denna gången vilket jag var otroligt lättad och förvånad över till skillnad från första gången då jag fick sy två stygn i en liten bristning..


 
Efter flertal minuter frågade jag "Vad var det för något förresten?" "Det vet vi faktiskt inte, vi hann inte kolla efter!" Så jag känner med handen och bekräftar att "Jodå, här är en med pung och snopp! En liten grabb så ultraljudet stämde!" Jag och Christoffer kollar på varann och hälsar våran Zackarias Välkommen till världen medan jag torkar av honom och öppnar min skjorta ordentligt för riktig hud mot hud-kontakt med vårt nytillskott. Han gnyr en del och kikar på oss. Kände direkt att han är mindre och lättare än vad Nellie var vid födseln. Moderkakan lossnar fint och sedan får Christoffer klippa navelsträngen. De håller upp och visar moderkakan och fostersäcken som Zackarias legat i. Tur jag inte är kräkmagad alltså. De trycker sedan på magen för att se till så att det inte är rester kvar och livmodern drar ihop sig medan jag njuter med Zackarias på mitt bröst.

 
Sedan var det dags för första amningen och han var en champion redan från start som tog rätt tag och allting. När han ätit klart är det dags för det mest spännande momentet med vägning och mätning. Vi gissar men har fel båda två. Han vägde mer än jag trodde men var kortare också. 3720 g och 50 cm lång liten herre med mörkt hår. Helt perfekt. Han får på sig sin första blöja och första kläder sen får vi vänta på det bästa på hela dagen. Förlossningsbrickan. Med Nellie mådde jag så illa att jag knappt kunde ta en tugga av den och nu var jag så hungrig att jag ville äta allt. Det smakade så sjukt bra och jag var så enormt tacksam över att det blev en så fin och bra förlossning som startade så himla segt. Innan Karin skulle gå och det var personalbyte så kom hon och gav mig en kram och sa hejdå. Det kunde inte blivit bättre än att få avsluta graviditeten med henne som förlossningsansvarig när jag hade haft mina stora tvivel på om aurora ens hade haft någon inverkan när det visat sig vara hon som kommit överrens med läkaren att vi måste hjälpa henne nu, för hon kommer förmodligen inte ge med sig och åka hem. Jag fick min revansch denna förlossningen och känner mig otroligt nöjd med upplevelsen när de väl hjälpte mig i rätt riktning. Det mäktigaste och finaste som finns är att föda barn och få belöningen efter all väntan, smärta och emotionell kamp man gått igenom. 

 


 
 
Till top