» Elin Algotsson

Förlossningsberättelse med Zackarias.

För att få lite inblick bör man nog ha lite förståelse och vara medveten att jag inför förlossningen med Zackarias varit stundom livrädd, panikslagen och förtvivlad då vården inte riktigt kändes som att de höll vad jag blivit lovad. Jag hade gått på aurorasamtal under graviditeten då jag utvecklat en förlossningsrädsla efter Nellies förlossning. Vi kom fram till ett gemensamt beslut om att min barnmorska på mvc skulle börja med undersökningar av livmodertappen för att avgöra livmodertappens status fr.om. första besöket efter vecka 38 som räknas som fullgången graviditet. Blev lovad en igångsättning vid tillräckligt moget status på cervix (livmodertappen) för att kunna ta hål på hinnorna för att min förlossning skulle kännas trygg och under kontroll för mig. Möttes på mitten gällande planerad igångsättning då alltså då det fick hänga lite halvt på min kropp och hur vida den mognat inför kommande förlossning.

Som omföderska kan man ju gå med lite öppen livmodertapp större del av graviditeten vilket jag visade mig göra i många veckor utan att det påverkar någonting alls. Men för att status skulle vara grön för amniotomi skulle livmodertappen vara öppen ca 2 cm, huvudet ligga lågt och tappen förkortats näst intill helt. Vid första undersökningen var jag öppen 2 cm, tappen förkortad men huvudet låg ganska högt. Hade de satt igång mig här hade risken för att navelsträngen hamnar dumt runt halsen eller ovanför huvudet varit alldeles för stor så jag fick snällt hem och vänta och hoppas på bättre läge till nästa gång.

Sagt och gjort. Nästa besök var jag lite lite mer öppen med ganska mjuka kanter och livmodertappen var ungefär samma längd men huvudet mycket lägre så hon ringde förlossningen för att de skulle göra en undersökning där uppe och avgöra om det var amniotomiläge och gick ta hål på hinnorna för igångsättning och jag sken upp som en sol av förhoppning, men blev ganska snabbt besviken igen då de över telefon tyckte att "Näe det är ingen idé att ens undersöka henne". Blev så ledsen att inte ens kunna få en undersökning för att få bekräftat ungefär hur mycket som var kvar, Vad man kunde göra för att få det att gå framåt mer osv. Men det var bara hem och vänta igen på nästa inbokade besök för att avgöra status.
 
Detta var på tisdagen den 12/4 innan Zackarias föddes och nästa besök var en hel vecka senare, på BF. Men efter att jag blev så besviken och börjat gråta när mina förhoppningar krossades så så fick jag inbokat ett extra besök för undersökning på fredagen 15/4. Efter hennes undersökning på mvc på tisdagen så började jag nu få tillbaka mina förvärkar som kommit och gått ett litet tag. Hade mensvärk som vägrade släppa och fick knappt någon vila alls. Alvedon hjälpte i princip ingenting och då och då kom en värk som höll i sig som jag fick andas igenom men inget som gick klocka på något vis.
 
Dagen efter (onsdagen 13/4) var jag helt slut efter en vidrig natt utan sömn där jag legat med vetekudde och värmedyna på magen och ryggen. Var helt förstörd och kände att nu börjar Nellies historia upprepa sig. Förvarnade Christoffer om att jag förmodligen skulle vilja åka in på en bedömning uppe på förlossningen då jag inte skulle orka en sådan natt till. Sagt och gjort så bokades en tid för undersökning uppe på förlossningen där vi fick köra en ctg-kurva så vi såg att bebisen mådde bra och kollade om jag hade sammandragningar. Zackarias mådde toppen och kurvan såg fin ut men visade inga värkar att reagera på. Hon som tagit emot oss förstod min förtvivlan när jag berättade läget om hur natten varit och att jag var aurorapatient och omföderska så vi fick vänta på en läkare som skulle undersöka status på livmodertappen och bedöma hur vi skulle göra. Några minuter senare kom en läkare in som jag knappt kunde kommunicera med som undersökte mig men statusen var hyfsat detsamma som sist men numera öppen 3 cm. Hon bad om mitt godkännande att få "massera och reta tappen" som hon kallade det. Alltså utföra en hinnsvepning. Det fick hon gärna göra för min del om det ledde detta framåt. Jag säger bara AJJJ!!! det var sjukt smärtsamt och jag ville gråta när hon gjorde det. Fick sen order om att åka hem och vila då hon inte tyckte det var dags för igångsättning riktigt än och så skrev hon ut citodon till mig så att jag skulle kunna sova lite bättre. Blev givetvis besviken att det inte gick kommunicera med läkaren då jag hade gjort mig redo att sätta ner foten och begära en annan variant av igångsättning eftersom min kropp inte tycktes svara och mogna i rätt takt och började pina mig på samma vis som med Nellie. Men vi åkte hem med citodon iallafall och hoppades på lite bättre natt iallafall.
 
Jag lyckades sova lite bättre med citodonet en natt iallafall (natten mellan onsdag och torsdag) så var inte lika förtvivlad längre. Men natten till fredag hjälpte citodonet knappt alls och jag sov inte ens en timme den natten och jag hade besök hos barnmorskan kl 10 på morgonen. 

Höll alla tummar jag kunde att mina vidriga förvärkar haft någon effekt och laddade mig mentalt inför undersökningen med positiva tankar. Min barnmorska undersökte mig och jag var återigen öppen strax över 3 cm och tappen var mjukare och något mer förkortad och bebis var numera helt fixerad vilket han inte varit tidigare - men det var ändå inte tillräckligt för att de skulle kalla det amniotomiläge tydligen så det blev inget samtal till förlossningen denna gång. Hon utförde ännu en hinnsvepning och sa att det förmodligen kommer igång av sig själv när jag minst anar det och att vi säkert inte ses på tisdag som nästa besök var. Jag blev jättefrustrerad och kände att detta påminde alldeles för mycket om latensfasen med Nellie vilket jag blivit utlovad att man skulle undvika till varje pris.
 
Smärtsam och långdragen latensfas var ju det som traumatiserat mig och gett mig rädsla att inte orka föda igen. Men så jag åkte hem och gav det en sista chans för kroppen att hoppa igång av sig själv. Hade inget hänt till på lördag så skulle vi åka in och kriga för att få igenom vår rätt i förlossningskontraktet om en igångsättning. Ville givetvis i första hand att det skulle starta spontant av sig själv men inte till priset av att jag skulle vara helt slutkörd.


Efter min förlossning med Nellie som de lät dra ut på tiden på tok för länge enbart för att jag förmodligen sågs som en oerfaren förstföderska så hade jag utvecklat en förlossningsrädsla som jag inte alls haft innan hon kom till världen. Då var jag otroligt taggad och nyfiken på att få genomgå en förlossning och föda barn, men upplevelsen blev inte alls som jag hoppats eller tänkt mig även om slutresultatet givetvis blev såpass fantastiskt att jag där och då accepterade att ha blivit behandlad som jag blev. Men till denna graviditeten med lillebror Zackarias kände jag bara att "Näe, blir det ens i närheten av likadant kommer jag bli otroligt besviken och ännu mer traumatiserad av att inte bli lyssnad på eller bemött som man förtjänar när det handlar om en sådan stor grej i livet!" Vi blev ju skickade fram och tillbaka för att värkarna var inte tillräckligt regelbundna, inte tillräckligt starka eller effektiva, Jag gick med pinvärkar från eftermiddagen/kvällen på BF till förmiddagen BF+6 då hon äntligen tittade ut. Åkte in för sovdos efter sovdos och min ork och kraft blev lägre och lägre och nästan obefintlig. Ifrågasatte stort varför de inte kunde hjälpa mig på traven men de hade såna förhoppningar att det snart skulle dra igång av sig självt att de lät det fortgå. Förmodligen hade de även en hel del att göra på förlossningen också. Men tycker ändå inte att det ursäktar allting.
 
Jag hamnade ju aldrig i det där skedet utefter deras mall med 3 värkar på 10 minuter osv osv, men jag pinades ju med smärta som körde slut på mig och fick mig att tappa hoppet och tilliten om vården på säs borås där vi skulle föda. Det var såpass kraftansträngande när jag inte sovit mer än max någon timme per natt i nästan en veckas tid att jag till slut näst intill inte ens klarade att föda. Det var i princip 2 krystvärkar ifrån att det blev tvunget att akutsnitta mig om de inte hade lyckats trycka ut Nellie med yttre pressur på slutet efter att jag haft krystvärkar i nästan 2 timmar (!).
 
Fredagskvällen var kass och jag gick där med min konstanta mensvärk och duschade varmt flera gånger för att lindra smärtan och grät för att jag tappade tron på att min kropp skulle förstå vad den gjorde och plågade mig massor i onödan istället för att lägga krut på "the real deal". Kände att pressen på min kropp och detta med att livmodertappens status skulle vara helt utplånat osv osv innan de ens ville röra i mig med tång blev alldeles för stor för att jag skulle känna mig bekväm och trygg att vänta med en igångsättning till EVENTUELLT nästa vecka och alltså fortsätta gå med dessa smärtor och köras slut på energi som behövs inför en förlossning i flera dagar till. Jag ringde förlossningen och var förtvivlad och grät och bad om hjälp men kvinnan i telefon var den vidrigaste människa jag pratat med någonsin. Hon hånade mig i princip och tyckte att jag valt själv att skaffa barn och det är så det är för man kan inte styra dem när de kommer och inte. De vill inte sätta igång mig alls utan jag får snällt vänta på att naturen har sin gång. "Ni får köra på en färdknäpp så ska du se att du blir lite gladare och det drar igång med alla hormoner som frisätts" var en kommentar jag fick fast citerat något finare än hon sa den i telefonen. Blev rosenrasande av det bemötandet och att hon inte ens kunde erbjuda mig att komma in på en undersökning eller någonting. Så oproffesionellt bemötande att jag tappade lusten helt att föda i Borås. La mig och försökte sova och var skitsur och ledsen den natten och satte som deal med Christoffer att jag ringer in till förlossningen nästa dag om inget mer händer och jag inte står ut mer då värkarna inte släppt och jag fortsatt ha värkar som kom och gick under dagen.
 
Jag fortsatte gå runt med smärtor även på lördagen och blev mer och mer förtvivlad och panikslagen över igenkänningsfaktorn över hur historien upprepade sig. Det började bli mer och mer likt Nellies förlossning vilket jag absolut inte ville! Ringde in vid 18-tiden på kvällen till förlossningen och förklarade läget och att jag nu inte orkar mer om de inte gör någonting. Blev erbjuden en sovdos och en undersökning vilket jag såklart inte var så glad i eftersom det var ytterligare en faktor som påminde om Nellies förlossning men hon förklarade att jag behövde vilan om jag skulle orka föda efter att ha haft ont och inte sovit ordentligt på flera dagar och att de inte drar igång någon igångsättning under natten ändå så jag gick med på att åka in för detta. Vi sa hejdå och godnatt till Nellie och körde henne till hennes farmor och farfar med packade övernattningsväskor vid kl 7 på kvällen och åkte in till förlossningen vid 8. Där fick jag ett övernattningsrum och fick börja med att sitta med ctg-kurva som visade en del sammandragningar så de förstod att jag hade det jobbigt. Fick sen en undersökning av en barnmorska som vi hade gillat som vi hade när vi skrevs in på förlossningen med Nellie. Hon körde på ännu en hinnsvepning och höll tummarna att den skulle ha effekt för mig (vilket ingen av de andra verkade ha haft hittills direkt så jag tappade tron på det där med hinnsvepning). Den gjorde ont och jag började blöda en hel del så hon måste ha tagit i på rätt ställen iallafall. Fick sedan min sovdos efter att ha ätit kvällsfika och lyckades sova ett par timmar på den dosen men vaknade av en del värkar så Christoffer vaknade till han också.


 
På morgonen på söndagen den 17/4 så blev jag undersökt igen och lite hade hänt men återigen ville tappen inte förkortas helt ännu. De ville ha den helt utplånad för att en igångsättning skulle vara så effektiv som möjligt. De satte en ctg-kurva igen och nu hade jag börjat få lite värkar med ca 10 minuters mellanrum. Jag skulle få träffa en läkare när han gått sin rond som skulle få bedöma hur vi skulle ta oss vidare nu så vi låg kvar på vårt rum och väntade på läkaren och kollade tv och Christoffer kollade Game of Thrones på surfplattan. Till slut kom läkaren och han började göra en undersökning som inte visade jättestor förändring men han gjorde en hinnsvepning han också (aj min stackars livmodertapp måste va traumatiserad).
 
Sedan skulle han diskutera med min barnmorska om igångsättning och återkomma. Han kom tillbaka efter ett par minuter och gav mig erbjudande om att få testa 2 doser hormongel för att få den sista biten av tappen att utplånas och hjälpa kroppen lite på traven. Han sa dock även att "om dessa två doser inte har någon effekt kan vi tyvärr inte göra mycket mer idag och då får ni åka hem och vänta". Jag godtog att de iallafall var villiga att försöka och var glad att de äntligen lyssnade och ville ge kroppen en liten push med annat än smärtsamma hinnsvepningar.
 
Vi fick in två brickor lunch och skulle ringa på klockan när vi ätit upp och jag varit på toaletten så att de kunde sätta gelen sedan. En barnmorska kom in och satte gelen och en ctg-kurva för att se hur bebis reagerade och att allt såg bra ut samtidigt. Fick då ligga still i ca en timme med gelen och jag kände att fler värkar kom smygande. När gelen vart i en stund kom min aurorabarnmorska in och hälsade på mig och jag blev minst sagt förvånad. Det var alltså henne läkaren menat med att han diskuterat med "min barnmorska". Hon undersökte mig och lät väldigt positiv. Gelen hade haft väldigt god effekt precis som de hoppats på och nu var tappen i princip utplånad och jag var öppen 5 cm och jag hade nu börjat få andas igenom värkar med ca 5-7 minuters mellanrum. De bad mig gå upp och promenera för att få fart på detta nu då vi förmodligen skulle få ett förlossningsrum om det fortsatte gå framåt på detta viset och det tog vi till oss.
 
Tog en promenad runt sjukhuset strax efter 16-tiden men fick stanna väldigt ofta och hänga på Christoffers axel och vagga med höfterna och andas mig igenom värkarna och vi började klocka de lite på skoj då jag kände att de tätnade och vi knappt kom framåt på vår lilla promenad. 2-3 minuter emellan var dem och varade ca 1 minut. Nu drog detta igång med rasslande fart och vi blev minst sagt förvånade. När vi kom tillbaka undersöktes jag med täta värkar. Öppen 6 cm och mjuka kanter och då skickades vi vidare med våra saker till ett förlossningsrum så jag skulle få komma till min forna bästa vän lustgasen. Nu var klockan strax efter 17 på eftermiddagen.

 
Wow! Från att ha börjat morgonen förtvivlad till att helt plötsligt få status att "nu åker ni inte hem utan ert barn". Inne på rummet fick jag ta av mig alla kläder och ta på mig en sjukhusskjorta. De tog hål på hinnorna kl 17:25 och satte en elektrod på bebis huvud för att kunna hålla koll på honom. Jag andades mig igenom värkar med lustgasen och fick val att ta bäckenbottenbedövning eller spinal om jag kände att lustgasen inte var tillräcklig. Jag kräktes massor nu då det tryckte massor under värkarna och gjorde väldigt ont och jag tappade fokus på andningen så jag ringde på klockan och bad om att få testa bäckenbottenbedövningen för att paniken inte skulle ta över och jag skulle komma tillbaka i fokus. Den gjorde väldigt ont att sätta men hade god effekt mot smärtan. Nackdelen med att ta till såna här smärtstillanden är dock att kroppen gärna sätter sig i viloläge och stannar av värkarna. Det hände även mig så de tillsatte värkstimulerande dropp på lägsta dosen för att det skulle komma igång igen.
 
När det hoppade igång igen undersöktes jag. Klockan 19 är jag öppen 7 cm och bebis har sjunkt ner fint. "Eftersom du är omföderska kan det nu komma att gå fort så du är medveten om det, så om du känner att värkarna ändrar karaktär och det börjar trycka på så ringer du på klockan" sa min barnmorska innan hon återigen lämnade oss för att uppdatera journalen. en kort stund senare känner jag igen känslan av att vilja bokstavligt talat skita ner sig. Säger till Christoffer att det nog börjat trycka på nu men jag ska avvakta till nästa värk och känna efter. Jodå, detta är krystvärkar och det trycker på för kung och fosterland och går inte stå emot så Christoffer ringer på klockan. Klockan var här 19:25.  Hon undersöker mig snabbt och konstaterar att jag nu är fullt öppen och ber mig välja position jag skulle vilja föda i och säger att jag får trycka på i nästa värk. Jag ställer mig mot sängkanten då jag hört gott om denna position för tyngdlagen hjälper ju till kroppen, men jag hade inte haft kraft nog att stå såhär förra förlossningen. Tar två krystvärkar i denna ställning men känner att det inte är helt hundra för mig ändå så lägger mig i gynställning igen och fortsätter med att hålla i handtagen på sidan av sängen och ta spjärn mot undersköterskan som står vid Karins sida (min aurorabarnmorska). Jag får i en värkpaus känna på huvudet och känner lite hår och får pepp att trycka på för att äntligen få möta vår efterlängtade son.
 
Mitt i en krystvärk börjar Zackarias att rotera och hamnar till slut rätt med huvudet och nästa värk är huvudet ute och jag får lov att bara andas andas andas och absolut inte trycka på. Denna smärtan innan axlarna och kroppen är förbi i väntan på nästa värk är vidrig för er som inte upplevt det... Men sedan i nästa värk kl 19:39 är han ute och jag får upp en fullt kladdig och blodig unge på bröstet och sedan en torr handduk. Börjar gråta direkt och kollar på Christoffer och fattar knappt vad som hänt. Från att vi kom in i förlossningsrummet gick allt så himla fort kändes det som för timmarna bara swishar förbi därinne när man känner hur nära slutet man är. Det var så fantastiskt och nu var våran lilla bebis äntligen ute. Jag brast ingenting alls denna gången vilket jag var otroligt lättad och förvånad över till skillnad från första gången då jag fick sy två stygn i en liten bristning..


 
Efter flertal minuter frågade jag "Vad var det för något förresten?" "Det vet vi faktiskt inte, vi hann inte kolla efter!" Så jag känner med handen och bekräftar att "Jodå, här är en med pung och snopp! En liten grabb så ultraljudet stämde!" Jag och Christoffer kollar på varann och hälsar våran Zackarias Välkommen till världen medan jag torkar av honom och öppnar min skjorta ordentligt för riktig hud mot hud-kontakt med vårt nytillskott. Han gnyr en del och kikar på oss. Kände direkt att han är mindre och lättare än vad Nellie var vid födseln. Moderkakan lossnar fint och sedan får Christoffer klippa navelsträngen. De håller upp och visar moderkakan och fostersäcken som Zackarias legat i. Tur jag inte är kräkmagad alltså. De trycker sedan på magen för att se till så att det inte är rester kvar och livmodern drar ihop sig medan jag njuter med Zackarias på mitt bröst.

 
Sedan var det dags för första amningen och han var en champion redan från start som tog rätt tag och allting. När han ätit klart är det dags för det mest spännande momentet med vägning och mätning. Vi gissar men har fel båda två. Han vägde mer än jag trodde men var kortare också. 3720 g och 50 cm lång liten herre med mörkt hår. Helt perfekt. Han får på sig sin första blöja och första kläder sen får vi vänta på det bästa på hela dagen. Förlossningsbrickan. Med Nellie mådde jag så illa att jag knappt kunde ta en tugga av den och nu var jag så hungrig att jag ville äta allt. Det smakade så sjukt bra och jag var så enormt tacksam över att det blev en så fin och bra förlossning som startade så himla segt. Innan Karin skulle gå och det var personalbyte så kom hon och gav mig en kram och sa hejdå. Det kunde inte blivit bättre än att få avsluta graviditeten med henne som förlossningsansvarig när jag hade haft mina stora tvivel på om aurora ens hade haft någon inverkan när det visat sig vara hon som kommit överrens med läkaren att vi måste hjälpa henne nu, för hon kommer förmodligen inte ge med sig och åka hem. Jag fick min revansch denna förlossningen och känner mig otroligt nöjd med upplevelsen när de väl hjälpte mig i rätt riktning. Det mäktigaste och finaste som finns är att föda barn och få belöningen efter all väntan, smärta och emotionell kamp man gått igenom. 

 


 
 

Min förlossningsberättelse.

Allting började i torsdags kväll, den 9 oktober, dagen efter beräknad födelse. Jag var som många säkert förstått väldigt ledsen och bitter över att ha gått över tiden. Hade ju inte alls räknat med det. Men denna kvällen kände jag att något började hända. Jag började få mensvärk som kom och gick och förvärkar av en helt annan karaktär än förut. Jag fick andas igenom någon för det gjorde för ont. Alvedon och varmt bad hjälpte inte mera men de var ju så glesa så jag trodde inte detta var något tecken att det faktiskt var på G. Var för pessimistisk vid det här laget och hade ställt in mig på igångsättning 2 veckor efter BF ;).

Kvällen fick jag inte mycket sömn för jag hade så ont, men det var ju bara att försöka härda när jag testat både varmt bad och alvedon. Började inse att jag troligtvis var i latensfasen och kanske började öppna mig nu. På fredag eftermiddag den 10 oktober började jag få mer täta förvärkar som jag fick andas igenom och började då fatta att jag kanske borde klocka dem för det kanske var början på någonting. De kom och gick ganska oregelbundet men outhärdligt. Varade inte såpass länge att jag fattade att det var på gång riktigt men började känna paniken komma smygandes. Hur skulle detta fortskrida? Borde jag ringa förlossningen nu eller ska jag avvakta? Om detta bara är förvärkar hur ska jag klara de riktiga värkarna då?


Värkarna fortsatte att komma oregelbundet och jag blev mer och mer utmattad av att få andas igenom dem vaggades mot Christoffer eller gungandes på min pilatesboll.



Natten där mellan den 10:e och 11:e oktober (fredag - lördag) kände jag att jag inte stod ut mer. Det gjorde såå ont och jag grät och kände att jag absolut inte skulle få någon sömn den natten. Värkarna var tätare och varade längre. Ringde in till förlossningen och fick komma på en undersökning och ev. få en sovdos. Blev uppkopplad till CTG som inte visade något intensivt värkarbete. Jag var endast öppen 1 cm men fick bekräftat att jag var i latensfas. Dock kan ju latensfasen vara länge (vilket den också gjorde...) innan det är dags för förlossning. Barnmorskan gjorde en hinnsvepning för att pusha på det lite och sedan skickades jag hem med 2 st panocod och blev lite dåsig och fick vila en stund. Låg med min värmedyna mot magen och den underlättade något. Jag trodde att jag sov i flera timmar, men jag vaknade trots allt av värkarna jag hade och kved mig hela natten berättade Christoffer, så det var alltså inte mycket sammanhängande sömn den natten. Jag blödde och slemmade efter hinnsvepningen så jag tror att slemproppen lossnade ordentligt här. Den hade lossnat i bitar i några dagar tidigare.



Den 11:e oktober (lördagen) gick och jag hade samma intervall av värkar och fick stå ut under dagen. På kvällen vid halv 10 började jag dock ge upp och kände att jag behövde få något att sova på. Dels för min egen och för Christoffers skull. Han sov ju inte mycket heller när jag hade så ont och kunde helt enkelt inte slappna av när han såg att jag hade så ont. Nu mådde jag även så illa att jag inte klarade av att sova och var livrädd för att kräkas så jag hade ju inget i mig som gav energi. Jag tog ett varmt bad vid 22-tiden för att komma på andra tankar och få fräscha till mig något. Efter det bestämde jag att jag skulle ringa in igen för att få hjälp mot smärtan. Kände mig så hjälplös och panikslagen. Hur länge skulle detta pågå liksom? Värkarna var nu regelbundna men glesa och varade i ca 1-2 minuter. Smärtsamt!
 

Efter detta grät jag och bad Christoffer ringa in till förlossningen och förklara hur ynklig jag var och att jag verkligen behövde få hjälp. Vi fick grönt att åka in för en CTG-kurva, ytterligare undersökning och jag skulle ev. få något att sova på då dessa pinvärkar inte verkade leda någon vart mer än att jag just pinades. Kurvan visade just det vi klockat - regelbundna men inte täta värkar. Gjordes sedan en undersökning och var öppen 2-3 cm och tappen var mjuk. Gjorde ytterligare hinnsvepning för att skjutsa igång värkarbetet mera. Detta fick ännu mer av slemproppen att gå dagen efter. Hur stor är den där jäkla slemproppen undrar jag?! Fick beslutat att jag skulle få en sovdos denna natten med för att kunna få lite energi och slippa pinvärkarna. Denna sovdosen var dock mer effektiv då den krävde att jag skulle bli inlagd över natten. Fick 1 bricanyltablett som skulle slå ut pinvärkarna men inte stoppa värkarbetet, en morfinspruta och en insomningstablett.



Den 12:e oktober (söndagen). Sovdosen gjorde under, fick några timmars sömn men var verkligen inte utvilad när jag vaknade. Fick iallafall en liten paus och kände att jag var omhändertagen. Efter att vi ätit frukost och tagit det lugnt en stund så gjordes ytterligare en CTG-kurva och undersökning. Det blev samma status då med så vi skickades hem för att vila och vänta på tätare värkar. Tre värkar på 10 minuter var vad deras "magiska gräns" låg på, eller öppen 4 cm. Jag var öppen strax under det och hade värkar som var allt mellan var 5:e till var 10:e minut så det var ganska förtvivlande att känna att man var så nära men inte kunde göra något mer för att få det att gå framåt. Fick order om att gå en promenad för att ev. sätta igång det mer, så vi gick runt sjukhusområdet en bit samt åkte till donken och köpte lite mat. Fick dock bara i mig en milkshake för jag mådde så jäkla illa och promenaden gjorde ingen nytta...

 
Värkarna fortsatte att komma lika intensivt men inte tätare nu heller. Min kropp verkade inte riktigt vilja samarbeta för att få det framåt. Jag hade panik och kände att jag inte klarade av mycket mer. Blev inlagd ytterligare en natt med samma sovdos då de trodde på att min kropp skulle sätta igång allt själv bara jag vilade och hade lite tålamod. Var ju "så nära" nu men ändå så långt bort... 



Morgonen efter, måndagen den 13:e oktober, var mitt tålamod väldigt väldigt lågt. Skulle denna bebisen aldrig komma ut? Skulle jag behöva stå ut med denna smärtan och åka fram och tillbaka till förlossningen varje dag?Behöver jag vänta med att bli igångsatt tills när jag gått över tiden 2 veckor? De undersökte igen och statusen var densamma. Det stod still vid 3-4 cm öppen med en kant av tappen kvar och värkarna var samma intensitet och täthet. Jag svimmade nästan av pga. smärtan och uppgivenheten. Vi ringde på klockan för att få veta vad som skulle hända, men de var och utförde akutsnitt så det dröjde innan vi fick hjälp. Jag låg och tänkte hela tiden på hur skulle jag orka en förlossning om jag redan var så slut. Ställde mig in mer och mer på att det skulle få sluta med kejsarsnitt flera dagar framåt för att min ork inte skulle räcka till när det väl var dags. Hade ju hört om så många som kämpat i flera timmar som till slut fått "ge upp" och ta till akut kejsarsnitt. Jättebra såklart att det finns den utvägen, men det var inte så jag hade föreställt mig min förlossning så jag kände mig väldigt ledsen över att de verkligen ville att jag skulle utnyttja all min energi för att kroppen skulle sköta det på egen hand istället för att bara köra på för att hjälpa mig medan jag ändå hade ork och var någorlunda positiv.
 
Nu ville de återigen skicka hem mig för att vila hemma men jag vägrade rent ut sagt åka fram och tillbaka ännu en gång. Blev fly förbannad och ledsen och sa att jag ville vara inlagd tills det var dags för jag vägrade åka hem. Dock ansåg de inte att jag behövde ett vårdrum för att "vila upp mig" så de ordnade en plats på patienthotellet där vi fick vila, kolla film och jag duschade varmt sittandes på en duschpall. Dock var det inget bra tryck i duschen där och det var knappt värt att kalla det varmdusch. Men jag satt där iallafall och fortsatte att kämpa mig igenom värkarna - för de hade ju fortsatt komma ungefär lika tätt och regelbundet som innan. Men de kom faktiskt något tätare nu märkte jag. Dock inte tillräckligt tätt nu heller så var ju otroligt arg och besviken på att det aldrig kom igång riktigt. Lade mig i sängen med min värmedyna och kollade på film men fick ingen ro eller vila för jag hade så jäkla ont. Fick hänga på Christoffer och profylaxandas genom varje värk. Han var guldvärd just då och fick mig verkligen att orka och inte ge upp. Efter ett antal timmar grät jag helt hysteriskt och sa till Christoffer att de är sjuka i huvudet som inte hjälper mig. Varför kan de inte ta hål på hinnorna eller sätta till värkstimulerande dropp för? Varför skulle jag bara lida i flera timmar för att vänta på att det ska sättas igång av sig självt? Min kropp verkar ju liksom inte fatta grejen och jag är ju tillräckligt öppen för att bli inskriven efter vad man hört alla säga...

Vi kom överrens om att be de kolla status en sista gång annars skulle vi vända oss till en annan förlossning som är villig att hjälpa oss på traven. Christoffer ringde till slut ner till förlossningen och sa att jag inte stod ut mera och vägrar att vänta ut det mera utan att få något som hjälper till på traven. De gav med sig till slut och jag fick en undersökning. Jag var så jäkla arg och inställd på att åka till förlossningen i Varberg nu för jag vägrade att stå ut mera med pinvärkar och ingen sömn. Det blev både dyrt och var deprimerande att vara inlagd och bara vänta.

Runt 19-tiden åkte vi med hissen ner mot förlossningen för att få den där undersökningen gjord utan söttre förhoppningar. Jag var ju inställd på att åka till Varbergs förlossning nu ändå. Statusen efter undersökningen nu var att jag var öppen 5 cm och tappen var utplånad, hinnorna buktade ut och hon kände bebisens huvud. Så det hade gått framåt, men otroligt lite. Nu var det dock ingen tvekan om saken... Vi skulle inte bli hemskickade mera - utan nu fick vi ett förlossningsrum och de skulle göra allt i sin makt för att hjälpa denna bebisen ut! Jag fick glädjetårar och började känna lite smått panik. Christoffer vågade dock inte ta något för givet ännu trots att vi var inskrivna och hade fått ett förlossningsrum. Han trodde ännu på att det inte alls var dags för bebis idag. De diskuterade smärtstillande med mig och eventuella igångsättningsmetoder. Jag sade att jag litade på dem och att vi skulle ta det som det kom under kvällen. Vi kom överrens om att jag skulle börja med att testa lavemang. Dels för att jag inte hade varit på toa på flera dagar och för att det kunde hjälpa värkarna på traven. Detta gjordes kl 19:35. Det var obehagligt men ändå skönt att få rensat tarmen haha! Det hade dock ingen effekt alls på värkarna. De kom fortfarande med sina långdragna mellanrum och varade i ca 1-2 minuter. Fick order om att vara uppe och gå för att se om värkarna tilltog, så jag fick ett gåbord att gå runt med i korridorerna i ca 20-30 minuter. Dock kände jag inte att något hände, så fick lägga mig ner och vila istället. Nu fick jag alltså ha en ctg-kurva igång som satt på under hela förlossningen för att ha koll på hur bebisen mådde och hur mina sammandragningar tilltog.
 
 

Så trött och svullen efter få timmars sömn och massa gråt.

Den barnmorska som hade hand om mig nu i början av min förlossning var helt underbar. Ann-Sofie hette hon. Hon hade haft hand om mig vid sovdoserna så jag kände mig trygg med henne och Christoffer gillade henne också. Hon var dock inte den som förlöste mig men hon gjorde att jag fick en bra start på själva förlossningen när de väl skrev in mig :).

Vid klockan 22 var det personalbyte och de bad mig fortsätta vila en stund till. Klockan 23:45 gjordes en undersökning för att se om något hänt med tappens status, men icke. Fortfarande 5 cm öppen med buktande hinnor. Sa att jag gärna ville få bada men de ville inte låta mig bada nu för det kunde slå ut de svaga värkarna jag hade. Nu beslöts det dock något som skulle få allt att gå framåt. Att de skulle ta hål på hinnorna för att få något att hända. Det var en sjukt konstig känsla. Jag förstod ju att fostervatten inte är kallt, men det kändes som att de hällde en hel kanna med kaffe mellan benen på mig haha. De tog loss ctg som visade bebis kurva då de istället satt en elektrod i hennes huvud för att ha koll på hennes måendestatus. Fick sedan på mig de välkända nättrosorna och "blöja". Kände mig sjukt glamorös ;). 

Efter en stund började jag fråga efter smärtstillande. Nämnde att jag ville ha epidural men de ville vänta med det till ett senare skede just för att jag skulle få så stor nytta av den som möjligt. De frågade om jag ville testa lustgasen vilket jag var positiv till. Tog några gånger innan den hade effekt och då blev jag riktigt fnissig och dåsig. Lustgasen hjälpte mig verkligen att fokusera på andningen för att klara av de intensivaste värkarna och den var min bästa vän under många stunder av förlossningen. Nu hade även måndagen blivit tisdag.

Värkarna blev inte mycket tätare nu heller trots att de tagit hål på hinnorna så de tillsatte värkstimulerande dropp klockan 01:46. Det verkade sätta fart på det hela.

Klockan 02:40 börjar de förbereda för att jag ska få EDA då jag sa att jag ville ha något för att få en paus i värkarna då det ändå framskred långsamt och behövde få vila lite. Dock dröjde det till 04:11 innan narkosläkaren kom och satte den. Hon hade stora svårigheter att kunna sätta EDA då de fann misstanke om skolios (snedrygg) så hon stack nästan 10 gånger innan hon frågade om mitt godkännande att istället sätta en spinal. Det är en annan variant av ryggbedövning som bara varar i ca 4 timmar. Jag gick med på det och fortsatte sitta hukad med lustgasen och andas mig igenom stickandet. Livrädd att bli förlamad eller bli felstucken. Christoffer och barnmorskorna/sköterskorna berömde mitt lugn hela tiden men jag fokuserade enbart på att andas för att inte råka röra mig så att spinalen hamnade fel. Den hade till slut god effekt på värkarna och jag lyckades därefter få vila några timmar till tonerna av Ringaren i Notre Dame som Christoffer kollade på på laptopen :). 

 
Kl 05:53 visar det sig att bebis är stressad och hjärtljuden är uppe på över 190. De stänger då av det värkstimulerande droppet och tar tempen på mig. Tempen är normal och visar 37,3 men de väntar med att starta droppet igen tills bebis har lugnat ner sig. De startar droppet på nytt kl 06:17.

Vid 7 på morgonen var det ytterligare ett personalbyte. Barnmorskan som nu hälsar på mig heter Sandra och jobbar sin andra dag efter sin mammaledighet med backup av barnmorskan Maria. Hon är en ung tjej som är sprudlande glad och brinner otroligt för sitt jobb vilket gjorde mig riktigt peppad och trygg att hon skulle ha hand om sluttampen av min förlossning. De gör en ny undersökning och jag är nu öppen 9 cm med en liten kant framtill. Barnmorskan försöker "hjälpa till" att få undan kanten och föreslår sedan att jag ska upp och gå och även sitta på pilatesboll för att få bort den sista biten så jag blir helt öppen. Sitter en stund på bollen och andas igenom täta värkar med lustgasen. Christoffer håller koll på CTG-kurvan och förvarnar så jag hinner ta till lustgasen innan värkarna hinner komma med full kraft och det hjälpte mig otroligt mycket och jag tror han gillade att få känna sig lite delaktig.

Kl 10 börjar jag känna ett enormt tryck nedåt. Inte sådär att det trycker på litegrann utan jag känner mig som man så fint säger "akut bajsnödig". Barnmorskan undersöker igen och jag är fullt öppen. Jag får lov att trycka på när kroppen säger åt mig och hon lovar mig att hjälpa till med varma handdukar och olja och direktiv för att jag ska brista så lite som möjligt. Jag får testa att krysta hängandes mot sängkanten på knä, det gav inte mycket effekt men det var en bra början. Bytte sedan till gynställning och det funkade bättre när jag var så jäkla slut som jag var. Barnmorskan Maria hämtade ett lakan som jag fick använda för att ha dragkamp under krystvärkarna. Det var otroligt svårt att få till tekniken att enbart dra med armarna och inte lyfta på ryggen och rumpan. Fick även prova med handtagen i sängen och trycka ner hakan i bröstet. Christoffer stod jämte mig och pushade på och berömde mig, vilket såklart bidrog till min kämparglöd trots att orken var obefintlig. Bebis åkte upp och ner med huvudet hela tiden och det kändes som att jag krystade förgäves. De häjde droppet ytterligare för att krystvärkarna skulle bli mer effektiva Efter en stund var huvudet halvt ute och de nämnde att det var "massa hår" och bad mig ta ner handen för att känna. Var lite skeptisk först men tänkte att jag skulle ångra ifall jag lät bli. Jag kände något slemmigt och varmt och hårigt och det gav mig en extra push att få känna det. Snart var hon ju ute! Christoffer servar mig med vatten i ett glas med sugrör och de baddar min panna med kallt vatten. Galet skönt! Jag fortsätter krysta och det går knappt framåt så till slut säger de att de ska hjälpa till genom att trycka på magen under värken medan jag trycker på med min kropps alla krafter. Kändes läskigt och gjorde sjukt ont men det hjälpte verkligen till. När huvudet var ute satt axlarna fast och jag grät och skrek av smärta. Det gjorde så galet ont. Men där var vi tvungna att vänta på nästa krystvärk innan de kunde hjälpa till att dra och trycka ut henne. Jag fick sådan beröm att jag hela tiden behöll mitt lugn och orkade trots alla timmars vakenhet och smärta. Jag bad aldrig om snitt eller visade tecken på att vilja ge upp utan jag gav mig bara fan på att jag skulle klara det.

 

Kl 11:12 den 14 oktober 2014 tittade våran dotter äntligen ut och jag fick upp henne på magen. Navelsträngen var lite kort så hon kom inte ända upp till bröstet. Jag grät och Christoffer grät bara av att titta på varandra och på henne. Det var så sjukt mäktigt och omtumlande. Efter all den smärta och alla dessa timmar jag nästan bett om att få dö hade vi äntligen fått våran belöning. Nellie med sina 4060g och 52 cm låg nu under en varm handduk mot min kropp och tittade på oss. Svullen med konigt huvud efter att ha suttit fast så länge, men det finaste jag någonsin sett. Hon bajsade direkt när hon kom ut och Christoffer fick klippa navelsträngen när den slutat pulsera. Sedan fick jag krysta ut moderkakan och de visade upp den för oss. Fascinerande! Min barnmorska Sandra var så extas över att hon hade lite hår så hon kände sig tvungen att knyta en rosett i hennes små fjun på huvudet haha. 

Jag vet inte hur många gånger jag kräktes under förlossningen för jag mådde så illa och var så yr. Helt sjukt att jag ens hade något kvar att spy upp till slut haha.





 
Christoffer fick äran att ta på första blöjan och första kläderna. Blev så varm i hela kroppen och ville bara gråta över hur lycklig det gjorde mig att se killen jag älskar av hela mitt hjärta ta hand om våran dotter. Gråter bara nu av att skriva detta för det är så stort. Det jobbigaste, vidrigaste och absolut BÄSTA jag vart med om någonsin.
Till top