» Elin Algotsson

Evigt tacksam över att vara mamma.

Daily life, Graviditeten med Zackarias, Tankar Permalink2
Vi har tagit oss så långt i graviditeten nu och han är en riktigt härlig liten kämpe därinne med attityd och vill synas och höras. Att veta att han växer precis som han ska är en sådan lättnad. Jag har verkligen fått lära mig att inte ta något för givet, framförallt vad gäller graviditeter och barn. Med Nellie fick vi kämpa. Inte extremt länge egentligen, men för oss var längtan såpass stor och önskan om ett barn var så stor att varenda månad det tog kändes som ett stort misslyckande. Såpass att vi ställde in oss på att "när vi försökt i 1 år söker vi hjälp för att kolla vad som är fel". Men vi behövde aldrig komma så långt och det är jag evigt tacksam för. Kan knappt föreställa mig hur det känns för dem som kämpar med IVF och allt möjligt i flera år för att berikas med ett barn. Barn är verkligen en gåva som man ska vara tacksam för.
 
Efter graviditeten med Nellie blev vi gravida hyfsat snabbt. Vi pratade tidigt om att börja försöka med syskon eftersom Nellie tog sin tid på sig så valde vi att inte skydda oss alls efter hon fötts. Snacka om att vi snopna som tusan när det tog sig på första medvetna försöket när Nellie bara var 4-5 månader. BF 27 november hade vi. Vi fick panik över att vi skulle bo på tredje våning utan hiss och branta spiraltrappor med två barn och kände att Nej, det går inte! så vi letade snabbt efter en annan lägenhet med max 1 trappa upp. Det tog en stund att få tag i en men till slut hittade vi en. Dock lite över vår tänkta budget men det fick gå. Behovet vägde över och den var ju trots allt nyrenoverad. Veckorna gick och det var dags för ett tidigt ultraljud för att bekräfta att allt såg bra ut. Men där såg man bara en fostersäck och visste inte om det berodde på att ultraljudet gjordes för tidigt och jag helt enkelt inte var såpass långt gången som jag trodde. Vi fick tid för återbesök två veckor senare för att säkert kunna se något. Två veckor av tusen tankar och oro över att något var fel. Väl där två veckor senare försökte vi vara positiva. Jag hade ju liksom inte haft någon blödning eller smärta eller något som tydde på att något var fel och jag hade ju symptom som ömma bröst och svagt illamående. Men väl på skärmen såg det precis likadant ut som två veckor tidigare och man såg fortfarande bara en fostersäck och inget foster som rörde sig, bara en svag skugga av något han trodde kunde ha varit ett foster. Han berättade då att det var ett MA, en "Missed Abortion" där kroppen inte förstått ännu att graviditeten borde stötas ut då något gått snett med den utan håller kvar vid den trots att den inte framskrider. Min värld rasade samman. Vad gör man då liksom? Vi fick order om att åka hem och vänta på att kroppen stötte ut det av sig själv.
 
Efter en vecka hade fortfarande inget hänt så jag ringde förtvivlat till gynmottagningen och sa att jag inte orkade vänta och gå och vara "låtsasgravid" mera och ha symptom till ingen nytta. Jag ville kunna släppa det och gå vidare så att vi skulle kunna försöka på nytt snart igen. Så när jag skulle varit i vecka 11 fick jag en tid för "abort" som de så brutalt kallade det. Jag tyckte det kändes fel med den frasen eftersom det inte var något frivilligt för mig utan en tvångsmässig "abort" för att fostret inte utvecklades som det skulle. Men det är samma tillvägagångssätt så förmodligen var det därför. Man tar tabletter som framkallar värkar så att kroppen stöter ut fostret. Men i såpass tidigt skede som jag var i så känns det mest som mensvärk och man blöder massor men det syns liksom inte vad det är som kommer ut. Tack och lov. Det gick smidigt och snabbt men hade väldigt ont efteråt. Och var otroligt ledsen såklart och kunde inte låta bli att skuldbelägga mig själv. Att få höra att "din kropp var nog inte redo att bli gravid" och sådant tröstade inte alls utan fick mig bara att känna att det var min kropps fel det som hände trots att jag visste att det inte var så och att det inte finns någon förklaring till det som hände. Efter att allt gått bra så fick grönt att börja försöka igen efter en menscykel för att dels ha ett datum att utgå ifrån och för att veta att kroppen var i fas igen.
 
Det är sjukt att tänka på att om den graviditeten gått bra hade vi legat här med en bebis redan. Och vi skulle då haft 13 månader emellan barnen. Men det hade inte varit Nellies lillebror. Det hade inte varit vår lilla Bulan som han så fint kallas just nu. Det fanns en mening med att vi skulle ta oss igenom den smärtan och sorgen vi hann känna trots att den förra graviditeten blev kort.
Den var ju trots allt lika efterlängtad som både Nellie och lillebror, men den var väl helt enkelt inte menat att klara sig. Efter den tråkiga processen så förlovade vi oss och bestämde oss för att börja leta hus på allvar. Vi ville blicka framåt och fokusera på positiva saker. Vad som än hände skulle vi ju fortsätta vara en familj och vi älskade det över allt annat. Vi visste att vi kommer hålla ihop oavsett vad. Vi kom överrens om att skulle Nellie inte få några syskon så är det inte menat att det ska vara så men vi är jättetacksamma över att ha henne.
 
Men sedan kom den där veckan två månader senare som alla som vill bli gravida inte vill se skymten av. Jag visste ju att den var beräknad att komma där i början av augusti så jag väntade och väntade. När den inte kom efter en dag när den var beräknad var jag stensäker. Det var bara en magkänsla jag hade. Christoffer ville dock inte att vi skulle testa förrän jag var helt säker och mensen var minst en vecka sen. Han var nojig sedan förra gången och ville inte få upp falska förhoppningar och det var ju inte så konstigt. Jag tyckte dock att han var sjukt tråkig och löjlig som inte bara kunde åka och köpa ett test så att jag fick veta om mensen borde dyka upp eller inte. Men jag slutade tjata. När mensen var tre dagar sen var jag övertygad. "Visar det inte positivt nu så är det något som är konstigt". Efter en stunds tjat (jag hade inga pengar på kortet just då) så åkte Christoffer och köpte ett test. Jag orkade inte ens vänta på morgonurin utan jag gick in på toaletten direkt och sedan skulle jag gå ut och låta Christoffer se och avgöra resultatet. Men då resultatet dök upp efter knappt tre sekunder kunde jag ju inte låta bli att le. Gick ut från toaletten och försökte se likgiltig ut för att Christoffer skulle få se för sig själv och avgöra. Men efter typ två steg in i vardagsrummet så hördes repliken: "Älskling, jag behöver inte ens titta vad det där testet visar för hela du utstrålar att det är positivt". Haha, oops! Pokerface är inte min starkaste sida. Ja, det var ingen tvekan om att det testet var positivt. Christoffer kollade på det och denna gången behövdes inga digitala tester för att övertyga honom som med Nellie.
 
Det var början på vår resa med lillebror. Det där magiska och samtidigt läskiga positiva testet som gav en lyckorus och panikkänslor på samma gång. Men vi var positiva. Sen började det med smärtor när jag precis börjat extraarbeta som personlig assistent i vecka 7. Fick åka in till gynakuten då de misstänkte utomkvedshavandeskap och där på ultraljudet så upptäckte de blodansamlingar utanför livmodern. Men hjärtat slog och bebisen mätte som den skulle. Att få se en liten böna med ett hjärta som slog var fullkomligt magiskt just då. Sen kom slaget i magen. "Du har blodansamlingar här utanför livmodern och det kan med stor sannolikhet leda till missfall och kroppen kan komma att stöta ut fostret med dessa blodansamlingar inom de närmaste veckorna." Inte igen. Jag orkar inte en gång till. "Men vi bokar in en återkontroll om ca två veckor så att vi ser om det fortsätter utvecklas som det ska". I vecka 10 sedan så hade inget blod kommit och allt verkade lovande. Blodansamlingarna var dock kvar fortfarande. Dock verkade de inte påverka graviditeten i nuläget men de kunde inte garantera något just då. Vi fick hoppas och tro helt enkelt. Det var så mysigt att få se bebisen igen sprattla runt och vara livlig och hjärtat slog för fullt. Vi vågade tro det mera nu. Vi gick ut med graviditeten i vecka 13 på Nellies 1-årskalas trots motgångarna. Vi försökte leva på hoppet att det skulle gå bra. På rutinultraljudet sedan var vi sjukt nervösa. Det var ju så många veckor sedan vi såg bebisen då. Men jag hade ju börjat känna sparkar dagligen från vecka 14 (vilket visade sig vara vecka 15 då jag blev franflyttad) och hade en doppler jag använde ibland så jag kände mig iallafall lite lugnare.
 
Nu är vi som sagt här i vecka 27 och har en liten kickboxare i magen. Vilken resa vi har gjort hela familjen. Vi flyttade till vårt hus nyligen och är snart i sista trimestern av graviditeten med vårt andra barn och vi firar snart 3 år tillsammans. Allt har gått fort och intensivt, men har känts helt perfekt. På måndag ska jag på aurorasamtal igen och där ska vi diskutera fram hur jag vill ha min nästa förlossning. Eftersom Nellies var såpass långdragen och har traumatiserat mig så vill jag ha det mer kontrollerat nästa gång. Har blivit förlossningsrädd så jag hoppas på att få min önskan igenom om planerad igångsättning. Men vi får se :). Man vet ju lite mer till denna gången än sist så man är ju aningen mer redo för smärtan och allt vad det innebär, men jag vill inte riskera att bli nonchalerad så som jag blev sist och därför är jag livrädd. Men det blir bra detta. Tur det är en tid kvar så jag hinner förbereda mig mentalt.
 
 
Förra veckans magbild
#1 - - Anna:

Usch vad jobbigt att gå igenom det där :( men tur att allt gått bra till slut!
Fick missfall i julas och det är verkligen fruktansvärt. När ni gjort tidiga ultraljud (när ni inte fått åka till gynakuten) vart har ni gjort dom då? Vet du om det finns någonstans i Borås som man kan göra privat ultraljud?

Svar: Usch jag lider med dig som fått genomgå något så hemskt! Håller tummarna att det går vägen för er snart!
Vi har gjort VUL hos Dr Amosy privat i stan i Borås förut :). Kostar 200 kronor eller gjorde då iallafall. Väldigt värt det! Var inga konstigheter att få tider alls. Lycka till!!

Mvh Elin
Elin Algotsson

#2 - - Anna:

Åh tack för svar. Får kolla upp det när (om) det blir aktuellt nästa gång. Tack så mycket och lycka till med bebis och hus :)

Svar: Gör det! :) rekommenderar starkt :).Lycka till med bebisplanerna och hoppas ni får genomgå den fantastiska resan snart! :)
Elin Algotsson

Till top