Hur håller man humöret uppe?
Det är otroligt svårt att hitta motivation till någonting just nu. Ogillar starkt att vara såhär negativ och dyster som jag är just nu. Men det är inte roligt nu i slutet av graviditeten. Jag önskar att jag kunde tycka det var mysigt och bara känna längtan och peppen just nu, men det är tyvärr långt ifrån verkligheten. Självklart längtar jag och ser fram emot vårt första möte med den lilla grabben vi väntat på så länge nu. Idag gick jag in i vecka 37 och graviditeten räknas som fullgången om en vecka. Men jag har känt mig så färdig i flera veckor. Jag är väl medveten om att jag fullt troligt kommer gå över tiden då graviditeten med Nellie var mer eller mindre likadan och lika tuff i slutet. Men då hade jag bara mig själv att anpassa dagen efter, så är det ju inte nu. En vardag med en snart 1,5 åring och vara höggravid är tuff, det är ingenting jag tänker ljuga om eller sticka under stolen med. Att dessutom få uppmaningar och skäll av bekanta för att man bara klagar på att det gör ont och är jobbigt men inte ser till att bli sjukskriven så att Christoffer kan vara hemma och vabba och bli ifrågasatt hur man ska orka med två barn om man klagar redan nu gör det absolut inte lättare.
Det finns tusen anledningar till att jag inte är sjukskriven och Christoffer inte är hemma och tar hand om Nellie om dagarna. Dels har jag bättre dagar då jag faktiskt orkar och är näst intill smärtfri, sen förlorar man otroligt mycket på att vabba så det är ju inget man vill göra i första taget dels för arbetets skull eller för ekonomins skull. Sen minns jag mycket väl processen förra graviditeten när jag skulle bli sjukskriven och den var långdragen och jag blev rejält ifrågasatt varje gång jag var hos läkaren trots att jag knappt kunde gå, sitta eller stå. Jag nämnde sjukskrivning denna gången för min barnmorska och jag skulle i princip behöva vara konstant sängliggande och inte klara att ta hand om Nellie alls för att det skulle bli möjligt. Men riktigt så gravt är det inte att jag orkar ta den peocessen och framförallt inte nu med så kort tid kvar. Jag har jävligt ont, är orkeslös och begränsas fysiskt och Nellie drabbas absolut när jag inte kan leka med henne som förr, men Christoffer är ett telefonsamtal bort om det absolut krisar och inte skulle funka, och jag har familjemedlemmar som kan avlasta ibland. Men så är det det här med stoltheten att behöva be om hjälp när man bara vill motbevisa alla som ifrågasätter ens förmåga och föräldraskap.
Vecka 36 sammanfattning - flimmer för ögonen, klåda på magen, foglossning, förvärkar, andningssvårigheter, sömnlöshet, aptitlös, illamående, orkeslös, nya bristningar, humörsvängningar deluxe. Hoppas verkligen på att vecka 37 blir lättare!
